Selma I det mjuka ljuset av eftermiddagen, där tystnaden hängde som ett löfte i rummet, satt hon gränsle över honom – med kjolen lätt uppfälld.
Deras rörelser var långsamma, samstämda, fyllda av ömhet men laddade med ett slags återhållen hunger. Hans händer följde henne varsamt, smekningar med en känsla av tillbedjan – som om varje beröring var ett tyst erkännande av allt de aldrig vågat säga högt.